Karl Sigfrid: Magdalena Andersson sneglar högerutMagdalena Andersson på stora scenen i Almedalen. Foto: Josefine Stenersen / SvDMagdalena Andersson lånar gärna retorik från regeringssidan, och vill neutralisera de konfliktfrågor som kostade henne statsministerposten för fyra år sedan. Samtidigt ser hon en möjlighet att slå in en kil mellan Tidöhögern och den konsensussökande näringslivshögern. Publicerad 22:21 Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat. När oppositionsledaren klev upp på scenen i Almedalen inledde hon med att hylla det svenska VM-laget, ett säkert sätt att visa patriotism som inte förargar någon. Fotbollssverige fick också fungera som en symbol för den svenska välfärdsstaten, folkrörelserna och solidariteten, som Magdalena Andersson tycker är på väg att raseras. Samtidigt som Andersson vädjar till traditionella socialdemokratiska ideal är det uppenbart att hon har sneglat en hel del på Moderaternas kampanjer, och vill neutralisera konflikter som regeringssidan försöker att skapa. Med budskapet att S har förändrats med verkligheten skapar hon distans till de missförhållanden som kostade henne makten för fyra år sedan, som det urartade gängvåldet. Hon drar sig inte för att låna Kristerssons favoritbegrepp “samhällskontraktet”, och inte heller för att ansluta sig till regeringens kritik mot att äldre inte får tillräckligt god mat. I M-berättelsen får de äldre i sig för lite mat på grund av vegetarisk aktivism, och i Anderssons berättelse för att giriga välfärdsföretagare skär i matbudgeten. Det är tydligt att Magdalena Andersson vill bort från kulturkriget och tillbaka till det klassiska valet mellan större offentliga budgetar och lägre skatter. Samtidigt använder hon just kulturkriget som ett verktyg för att slå in en kil mellan Tidöhögern och näringslivshögern, och menar att denna konflikt har närt ett motstånd mot vindkraft, grön teknik och andra satsningar som näringslivet efterfrågar. Kanske har hon hittat något här, för det händer trots allt då och då att företagsledare kritiserar regeringens kursändringar som ruckar på spelreglerna. Det låter bra när S föreslår att politiker, näringsliv och fackföreningar sätter sig tillsammans och mejslar fram lösningar för Sveriges bästa. I praktiken är det dock svårt att förena spretiga viljor. Vi har en arbetarrörelse som kräver kortare arbetstider, mer generös sjukpenning och stopp för vinster i välfärdsföretag. Näringslivet vill å sin sida ha flexiblare arbetsrätt, mer lönekonkurrens genom arbetskraftsinvandring och absolut inga vinstförbud. Det som möjligen är lätt att komma överens om är stora industrisatsningar, som låter arbetstagare glädjas över nya jobb medan entreprenörer kan hoppas på vinster. Om det går dåligt står staten där i bakgrunden redo att täcka förlusterna med pengar som tas ur skattebetalarnas och pensionsspararnas fickor. Med det sagt skulle inte svensk politik skadas av lite mer samarbetsanda. Det är inte i medborgarnas intresse att vi har två cementerade block som turas om att inneha regeringskansliet, och som gör långsiktiga satsningar till snäv partipolitik. Projekt som behöver förvaltas i decennier, vare sig det handlar om höghastighetståg, gröna industrier eller kärnkraft, blir det inte mycket av om de inte håller över ett regeringsskifte.