En utskrift från Dagens Nyheter, 2026-06-20 11:31Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/marten-blomkvist-sa-krossade-peter-stormare-myten-om-den-snalla-svensken-i-broderna-coens-fargo/FILM | KOMMENTARMårten Blomkvist: Så krossade Peter Stormare myten om den snälla svensken i bröderna Coens ”Fargo”Publicerad 11:13De snökalla svenskbygderna i Minnesota är spelplats för bröderna Coens klassiska thriller med Peter Stormare som blonderad vettvilling och Frances McDormands gravida polis som förnuftets röst. Mårten Blomkvist ser om ”Fargo” i DN:s sommarserie om filmåret 1996.Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.Få ut mer av DN som inloggadDu vet väl att du kan skapa ett gratiskonto på DN? Som inloggad kan du ta del av flera smarta funktioner.Följ dina intressenNyhetsbrev”Fargo” börjar med en helt vit duk. Inget går att se. Så flyger en fågel över duken. Telefonstolpar tonar fram. Vi stirrar in i ett snölandskap. Där finns en väg. Ett par billyktor kommer emot oss. Det är en av de bästa öppningsbilder som gjorts. Ihop med Carter Burwells vemodiga musik sätter den tonen. ”Fargo” är snöns och bilarnas film.Bröderna Joel och Ethan Coens sjätte film är en thriller, i vissa stycken en modern film noir, eller en makaber fars. En loser till bilförsäljare iscensätter en plan. Det enda som åstadkoms är död och förödelse i förbluffande skala. På slutet talar polisen Marge (Frances McDormand), som rett ut fallet, med en av brottslingarna. Så mycket död, hon är förbryllad: ”För vad? För lite pengar. Och här sitter du nu, och det är en så vacker dag. Well. Jag kan bara inte förstå det.”Filmarduon gillar bilar, och har känsla för att börja berättelser på vägar i ödsliga landskap. Öppningen i ”Fargo” påminner om de i ”Blood simple” (1984) och ”No country for old men” (2007). ”Fargo” lever upp till den inledande bildens Edward Hopperstämning. William H Macy spelar bilförsäljaren Jerry Lundegaard i Minneapolis i Minnesota. Han är en av de där film noir-figurerna som har Stora Pengar precis framför näsan men utom räckhåll.Hustruns far äger bilfirman där Jerry arbetar. Jerry är inte mycket värd i svärfars ögon. I penningknipa har Jerry Lundegaard kläckt en plan. Han ska arrangera en kidnappning av hustrun och få hennes förmögna pappa att betala en lösensumma.När jag ser om ”Fargo” är det en bild jag väntar på. Jerry har haft ett möte med svärfar och hans finansiella rådgivare på ett kontor. Det blev ännu ett nederlag. Högt uppifrån, som om vi var kvar kontoret, ser vi Jerry komma ut ur byggnaden. I sin bylsiga beigefärgade täckjacka och fåniga vinterhatt går han långsamt över en stor snötäckt parkeringsplats till sin bil. Han är så liten, och kylan runt honom är så stor. Det är en bild av renaste hopplöshet. Man har en känsla av att alla losertyperna inblandade i kidnappningen egentligen måste veta att planen inte kommer att gå i lås.Det är vad ”Fargo” handlar om. Man har en känsla av att alla losertyperna inblandade i kidnappningen egentligen måste veta att planen inte kommer att gå i lås. Ingen skrider till verket med övertygelse. En bilmekaniker har tipsat Jerry om hantlangare som kan genomföra kidnappningen – Steve Buscemi och Peter Stormare är oförglömliga som Carl Showalter och Gaer Grimsrud.Mötet äger rum på en bar i Fargo, North Dakota. Billyktorna i första bilden är Jerrys, han har kört till Fargo och på släp tagit med en bil som ingår i betalningen till kidnapparna. När Jerry kommer har Carl och Gaer väntat i en timme. ”Han har pissat tre gånger” säger Carl surt om Gaer. Jerry är häpen, övertygad om att det var denna tid de skulle ses. De tre ska genomföra en kidnappning och de misslyckas med att organisera ett möte i en bar.Ett av skälen att se ”Fargo” är alla fantastiska typer. Vid premiären talade bröderna Coen om den som en ensemblefilm utan tydlig huvudperson. De agerar i jämbredd, William H Macy som med vädjande hundögon ljuger för alla, den ständigt snattrande Buscemi och den tigande, blängande Stormare. Svensken hade med blonderat hår agerat mot Frances McDormand i enaktaren ”The swan”, vilket gett Joel Coen, som är gift med McDormand, idén att göra Gaer Grimsrud blond. Rollfiguren blev så känd att Peter Stormare senare döpte bandet han grundade till ”The blonde from Fargo”.McDormands Marge Gunderson är den figur som mest liknar en huvudroll. Hon har en sammanhållande funktion. Lugnt och metodiskt lägger hon pusslet. Det enda som kan få henne ur balans är attacker av illamående – hon är i sjunde månaden. Marge lever i ett varmt äktenskap med sin målande man och bär på liv i en film där så många bär på död.Men en stor birollsskådespelare har alla typerna i sitt grepp, det orubbliga landskapet i svenskbygderna i Minnesota. Joel och Ethan Coen växte upp där. De har beskrivit hemtrakten som ”Sibirien med familjvänliga restauranger”.Flera mäktiga bilder – fotografen Roger Deakins är som Burwell en återkommande Coen-medarbetare – är av en bil som på avstånd ses pila fram i ett vitt ingenting. Världen är stor, kall och hård i ”Fargo”, med en berömd scen med Peter Stormare och en vedflis. De som klarar sig håller sig till hemmet och till små drömmar.Som Marges make Norm (John Carrol Lynch). Han har skickat in sin målning av en gräsand till en tävling om fågelmotiv till frimärken. I filmens sista scen får vi veta att anden fått plats på trecents-märket. Norm är en av ”Fargos” få vinnare.Filmen anges i förtexterna vara byggd på en sann historia. Det är ett påhitt. Vintern 2001 hittades en japansk kvinna död i North Dakota och det blev en nyhet då lokal polis sa att hon letat efter den i filmen gömda lösensumman. Det framkom senare att det rörde sig om ett självmord utan samband med filmen. Fick svensk premiär 15 november 1996. Bröderna Coen vann en Oscar för bästa originalmanus och Frances McDormand prisades för bästa kvinnliga huvudroll.Regi och manus: Joel och Ethan CoenI rollerna: Frances McDormand, William H Macy, Peter Stormare, Steve Buscemi m flFinns att strömma på HBO, Apple TV m flLäs fler texter om filmåret 1996, som startade med ”Breaking the waves”, 12/6 finns på dn.se/kultur