Fredrik Svenaeus: ”Jo, något verkar saknas i svenskarnas liv”Jakob Forssmed (KD), socialminister. Foto: Jessica Gow/TT / TT Nyhetsbyrån”Existentiell hälsa” finns inte. Ändå är socialministern Jakob Forssmed inte helt fel ute. Publicerad 06:18 Detta är en kommentar. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna. Magnus Gisslén, tidigare statsepidemiolog på Folkhälsomyndigheten, fortsätter att kritisera utvecklingen på sin gamla arbetsplats. Den här gången rör det uppdraget från regeringen att arbeta med utvecklingen av existentiell hälsa. ”Flummigt och ovetenskapligt”, säger Gisslén, bättre att hålla sig till förebyggandet av sjukdomar genom sådan saker som vaccinationer och smittskydd – han är professor i infektionssjukdomar. Uppdraget till Folkhälsomyndigheten genom socialminister Jakob Forssmed gavs redan den 24 april 2024 och här ingick även att definiera begreppet i fråga. Vad är egentligen existentiell hälsa? Myndigheten landade genom sin slutredovisning den 6 mars 2025 i att det inte finns någon entydig definition, men att det handlar om ”att uppleva mening i livet, vara i relation till sig själv, andra och naturen, känna sammanhang och trygghet, och att uppfatta sig vara en del av någonting större”. Jag tror Magnus Gisslén har rätt i att det inte är Folkhälsomyndighetens bord att arbeta med sådana frågor. Men jag tror också att Jakob Forssmed har rätt i att dessa saker är avgörande för om svenskarna ska kunna må bättre, söka mindre vård och erhålla färre diagnoser i framtiden. Särskilt handlar det om psykiatriska diagnoser, som ökat på ett explosivt sätt under senare tid utan att det finns något vetenskapligt underlag för utvecklingen. Vi söker oss till diagnoser för att det inte finns något annat sätt att tematisera och legitimera vårt lidande än i medicinska termer. I stället för att börja använda termen existentiell hälsa borde vi i stället tala om existentiellt lidande och vad vi kunde döpa till existentiell motståndskraft. Det är en sådan som saknas i svenskarnas liv när de i avsaknad av livsmening utvecklar det som vi ofta kallar för ”psykisk ohälsa”. Unga och medelålders kvinnor är särskilt utsatta för sådan ohälsa idag, vilket sjukskrivningar i stressrelaterade diagnoser och rekordhög utskrivning av antidepressiva mediciner är tydliga tecken på. Men termen används också för att beskriva lindrigare symptom på psykiskt illamående exempelvis hos flickor som mår dåligt av sociala medier vilket gör den farligt expansiv. Precis som är fallet med begreppet psykisk ohälsa riskerar existentiell (o)hälsa att svälja all vår olust och olycka på ett sätt som gör hälsan till ett ouppnåeligt ideal. Världshälsoorganisationen (WHO), som är den instans som Forssmed refererade till när han gav uppdraget till Folkhälsomyndigheten, har sedan 1948 definierat hälsa som: ”ett tillstånd av fullständigt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande, inte endast frånvaro av sjukdom eller funktionsnedsättning.” Lägg existentiellt välbefinnande till den listan och du kan vara ganska säker på att nästan ingen längre är frisk. Magnus Gisslén, tidigare statsepidemiolog. Foto: Oscar Olsson/TT Någon existentiell hälsa finns det alltså inte, på så sätt har Gisslén rätt, begreppet är flummigt, eller, bättre, det är ett medikaliserande begrepp som riskerar att förvandla även det djupast mänskliga lidandet till läkarnas territorium. Existentiella kval som handlar om livets mening, gemenskap och självförståelse är ingenting som läkarna och folkhälsoarbetarna kan eller bör hjälpa oss med. Till sådant behöver vi andra resurser det hade varit bättre att dela ut uppdraget att arbeta med existentiell motståndskraft (inte hälsa) till andra myndigheter som sysslar med exempelvis kultur och utbildning. Samtidigt är det mycket talande att Forssmed valde just Folkhälsomyndigheten. Att ge de existentiella frågorna en hälsopolitisk inramning är nämligen ett sätt att försöka göra dem viktiga och ta på dem allvar i stället för att se dem som andlig utsmyckning. Här har socialministern rätt: det handlar inte om flum, utan om det viktigaste av allt i människolivet, även om det inte handlar om vetenskap. Att saker som rör vårt välbefinnande och vår livsmening inte kan tas på allvar och tilldelas resurser om de inte uttrycks i vetenskapliga termer är både tragiskt och kontraproduktivt. Det har lett till en omfattande medikalisering genom en kraftig ökning av diagnoser som i många patienters fall inte handlar om biologiska funktionsfel i hjärnan utan just om brist på livsmening och självkänsla. Utmattningssyndrom, depressioner, ångestsyndrom, men också neuropsykiatriska diagnoser, som autism och ADHD. Vi är inte betjänta av begreppet existentiell hälsa men vi behöver ta det existentiella lidandet på allvar i och utanför politiken om den utvecklingen ska kunna vändas. Fredrik Svenaeus är professor vid Södertörns högskola och aktuell med boken ”Vem är normal? Så blev diagnoserna vår nya livsmening” som kommer på Fri Tanke förlag i september.