Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna. Det finns en Norgehistoria där en medborgare går fram och hälsar på sin prins med orden: ”Det fina med Norge är att här säger vi du till alla utom till dig och far din.” Förra veckan befann jag mig i nabolandet då nyheten kom om Mette-Marits lungor; utan transplantation beräknas hon ha högst ett år kvar att leva. Kronprinsessan ställdes på en nationell väntelista omfattande åtta personer. Medkänslan var stark i de folkliga och redaktionella kommentarerna, kanske även ruelsen. Så sent som i vintras var kronprinsessan avskydd och försmådd av samma folk och samma redaktioner. Hennes son stod inför rätta för upprepade våldtäkter och själv hade hon haft osunda band till fursteslickaren och sexförbrytaren Jeffrey Epstein. Om hon för ett halvår sedan misstänktes för att utnyttja sitt sköra tillstånd för att avleda från vanäran, fick hon nu beröm för att vara öppen med sjukdomen. Sannerligen om det inte var enklare för kungahusen förr, innan de blev folkets slavar! Sannerligen om det inte var enklare för kungahusen förr, innan de blev folkets slavar! Och ifall det finns ett praktexempel på den demokratiska monarkins absurditet så finns det i Norge. Jag använder här inte ordet absurditet som en känsloyttring, utan som beskrivning av ett sakförhållande. De nordiska monarkierna hänger inte ihop i sina statsskicks logiska grundvalar. Politiskt-filosofiskt förenar länderna totala oförenligheter, erinrande om gymnastikskor till finkostym, vitlök i gräddtårta, nattklubbsbesök vid lunchtid. Uppenbarligen går det att fortsätta halta fram på det sätt vi gör med andlig republik och formell monarki, men inte utan svåra obalanser i systemet. Följden av den nordiska hältan blir att överhet och undersåte byter plats. Herren blir dräng och drängen herre. De kungliga hamnar på så vis i ett slags misshandelsrelation. Vi berömmer dem ibland för gott uppförande, men allt sker på nåder. Ena stunden dyrkas de för att de är upphöjda, i nästa stund påminner vi dem om att inte göra sig märkvärdiga och bete sig som om de vore kungligheter. Privilegier är i moderna samhällen det mest skamliga som finns, varför de kungligas konstitutionella företrädesrätt blir ett koppel om deras hals och en piska i medborgarnas hand. För att sona sitt brott måste de vifta på svansen, berätta hur vanliga de är och hur duktigt de har arbetat för sin herre under året som gått. Det mest angelägna i rapporteringen om Mette-Marits sorgliga öde var således att försäkra norrmännen om att ingen nu avsåg att ge sig ut på donatorjakt för kronprinsessans skull, och att hon inte gick före någon annan. Transplantation är en ytterst komplex medicinsk företeelse, och lungor lär vara extra vanskliga. Organ ska inte bara finna sin mottagare, de två måste också stämma överens biologiskt. Så den som stått längst på väntelistan kan komma sist på tur ifall de organ som blir tillgängliga inte passar med dennes kropp – och vice versa. Likväl kan man stillsamt konstatera att när döden på dem väntar gör landets utvalda familj särskild drängtjänst. Dess medlemmar avkrävs en stoisk självförglömmelse av rent socialistiska mått, något som vi andra åtminstone har illusionen av att undkomma. Alla är vi försvarare av medicinsk-etiska rättviseprinciper, men i motsats till de kungliga i demokratiska samhällen är vi vanliga medborgare fria att agera. Vi kan kämpa tills varje utväg är stängd, något som förvägras våra kungar, drottningar, prinsar och prinsessor. De får ta skeden i vacker hand. Säkert vågar de knappt ens göra en nätsökning, och definitivt inte ringa Jeff Bezos och fråga vad han skulle ha gjort. Vanliga medborgare kan börja spara i 30-årsåldern med målet att klara av oväntade utgifter i framtiden. Vanliga medborgare kan sälja allt de har och sig själva därtill. De kan vädja till frivilliga välgörare. De kan hoppas på att gifta sig rikt, och får då använda medlen. De kan ärva eller vinna på Lotto och lägga pengarna på att söka en bot mot sin sjukdom var som helst i världen. Mikroskopiska chanser förvisso, men inte obefintliga, och betydelsen av att kunna satsa och försöka ska inte underskattas. De kungliga i vårt system är som ingen annan förhindrad att agera för egen räkning. De har att uppföra sig beskedligt och som om de vore utblottade, samtidigt som vanliga medborgare inte tvekar att utse sig själva till kung och drottning i det egna livet. Sådan blir effekten när republikanismens essentiella jämbördighet förenas med monarkins essentiella utvaldhet. De kungliga fylls av skräck för att inte tjäna sina sturska herrar tillräckligt underdånigt. Det fanns goda skäl av logisk natur för att kungar före demokratin endast hade Gud ovanför sig. Nu sitter hela folket på dem. Det fanns goda skäl av logisk natur för att kungar före demokratin endast hade Gud ovanför sig. Nu sitter hela folket på dem. Fattigdom är fasansfullt, men än mer obarmhärtigt är det att inte tillåtas ta sina resurser i bruk, inre och yttre. Denna aspekt av det mänskliga är vad som gör socialismen psykologiskt omöjlig och filosofiskt orättfärdig. Ty institutionalisering av fatalism och passivitet är mer stötande än existentiella orättvisor. Ett system blir aldrig livsdugligt om det tar bort känslan hos individer att de kan handla, tjäna sina egna mål, har del i sitt eget öde. I sin dödliga sjukdom befinner sig kronprinsessan i just ett sådant system. Hon kan skaffa så många aftonklänningar och diadem hon önskar sig, men får inte röra ett finger för att rädda sitt liv. Inför naturens grymmaste nycker står människorna maktlösa, men vi som inte är kungliga får åtminstone leta efter halmstrån. För tronpretendenten återstår bara foglighet. Och den doktor som vågar sig till slottet för att bistå Mette-Marit kommer att behöva smyga sig dit i skydd av mörkret, och därefter försäkra pressen att han redan gjort många hembesök hos de övriga på väntelistan. Det enda raka vore att den norska kungafamiljen använder sina försänkningar för att någonstans i världen finna rätt typ av lungor och förstklassiga kirurger, betalar vad det kostar och sedan ger motsvarande summa till var och en på den nationella väntelistan. Om så behövs får de sälja sina egendomar till Petter Stordalen och andra hugade miljardärer. Så kunde det norska folket frige sin slav samtidigt som hovet hjälper andra nödställda. Frihetens signum är trots allt samarbete och ömsesidiga utbyten, men framför allt är det vetskapen om att ingen överhet hindrar en från att hjälpa sig själv. Det är bättre att vi alla dras uppåt än nedåt.