Kjersti Anfinnsen (född 1975) har rönt stor uppmärksamhet med böckerna om Birgitte Solheim. Foto: Marius FiskumTill slut måste även den mest blixtrande intelligenta människa dö. I den avslutande delen av Kjersti Anfinnsens trilogi om Birgitte ligger huvudpersonen på hospice. Publicerad 08:30 Dödsverkav Kjersti Anfinnsen, Övers. Marie Lundquist Prosa Flo förlag114 s. Det har gått till slutet nu. Norska Kjersti Anfinnsens trilogi om den åldrande hjärtläkaren Birgitte och hennes uppgörelse med sig själv och livet har nått sin ände, det är dags för henne att möta döden. Uppgörelse – det låter genomtänkt och systematiskt. Vad Birgitte ägnat sig åt i de tre tunna men täta volymer om hennes sista tid i livet som Flo förlag gett ut är mer av ett ofrivilligt konfronterande med det som varit hennes livlinor. Hennes ”strategier”, för att tala modern psykologiska. Självständigheten, misantropin och arrogansen, delvis sprungen ur en blixtrande intelligens. Allt sådant är svårt att hålla fast vid när både kroppen och sinnet sviker. Kjersti Anfinnsen skriver i korta stycken, i kapitel som ibland inte är mer än en mening. Koncentrerade utsagor med en språklig täthet som poeten Marie Lundquist skickligt förvaltar i den svenska översättningen. Det är ofta lakoniskt, ibland känsligt, eller ger en liten glimt av det glimrande livet, en solkatt. Men mest kännetecknas orden som Anfinnsen låter Birgitte Solheim uttala på sin dödsbädd av en drastisk svärta, den särskilda sorts bitterhet som muntrar upp i sin fyndighet. Som hennes syn sin besökande systerdotterdotter och hennes pladder om kärleksbekymmer: ”Vad är väl sådana små dilemman jämfört med ålderdomen? En liten kris hit eller dit, en dag eller två eller trettio blir bara ett skämt. Hon tror visst det är vuxet med livskriser. Livet är en dödskris.” I trilogins första del ”De sista smekningarna” var Birgitte fortfarande pigg nog för att fradgan skulle skumma i mungiporna när hon minns sin mor, konfronteras med sin klämkäcka syster eller möter odrägliga medmänniskor hemma på sin gata i Paris. En vrede som också är ett bränsle, hon var en av de första kvinnliga hjärtkirurgerna – man behöver en viss eld för att ta sig igenom den täta snårskog av fördomar och hån som en sådan möter. Men hon mjuknar när hon möter en sista kärlek i nätdejten Javiér. I den andra delen ”Ögonblick för evigheten” får hon se honom försvinna.När ”Dödsverk” inleds är hon redan inlagd på hospice, hon vet att hon är döende, och hon är åter rasande. På sin kropp och hur den sviker henne, men också på att döden dröjer.Någonstans i mitten av trilogin kunde jag uppleva den som lutande lite mot kitsch, mot en fantasi om den åldrande kvinnan som tog till lite billiga tricks för att få sina läsare – som ofta själva har åldrandet framför sig – att ömsom skaka på huvudet åt Birgittes krassa ton och vresiga livshållning, ömsom le milt och överseende, som man gör åt fyndiga barn (och åldringar). Men här knyter Anfinnsen samman berättelsen om Birgitte till en allt annat än insmickrande skildring av att konfronteras med det helt orimliga döendet. Här är språket kargt och utmejslat, som en konsekvens av hårt tryck, och här finns en blick på det sista åldrandet som inte väjer för något av dess svindlande skitighet. Som när Birgitte sitter och ser sina medpatienter i lunchrummet och de ser alla ut som barn, men ”inga av dem var små och söta”. Kanske fanns det Nobelpristagare bland dem, nu satt de där med mat på bröstet och mycket lite tålamod vare sig med sig själva eller varandra: ”Den magra kvinnan som hade grisat ner tröjan med lapskojs och marsipantårta var motbjudande. Hon stirrade intensivt och nedlåtande på mig med ett avskyvärt litet leende. Jag stirrade hatiskt tillbaka.” Men hårdheten som försvar funkar inte ända in i döden – för också Birgitte behöver ta emot de som vill hjälpa, sin systerdotter, vårdarna. Det är, kanske inte försonande, men en välgärning att någon gått hela vägen bredvid och så vackert fäst det i ord.