Peter Wennblad: Staten viker ner sig för miljömaffianSvante Axelsson, nationell samordnare för Fossilfritt Sverige. Foto: Stina Stjernkvist/TTRadikaliserade miljöorganisationer har getts rätt att lägga sig i mer eller mindre vilka tillståndsprocesser som helst. Det behöver staten skyndsamt göra något åt, i stället för att abdikera. Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat. Ståltillverkaren SSAB är landets i särklass största utsläppare av koldioxid. Företagets två stålverk i Luleå och Oxelösund står för nästan en tiondel av alla klimatpåverkande utsläpp i hela Sverige. Ingen enskild åtgärd skulle minska de svenska utsläppen mer, än om SSAB fasar ut sina koksverk och masugnar. Med andra ord borde en klimat- och miljöorganisation som Naturskyddsföreningen vara eld och lågor över att SSAB är på väg att göra just det. ”Att minska utsläppen innan 2030 är helt avgörande för att undvika de allvarligaste konsekvenserna och därmed högsta kostnaderna av klimatkrisen”, skriver föreningen på sin hemsida, där man också beskriver hur man försöker göra klimatet till valets viktigaste fråga. Men i verkligheten försöker föreningen sabotera och fördröja SSAB:s omställning. Med andra ord borde en klimat- och miljöorganisation som Naturskyddsföreningen vara eld och lågor I Oxelösund har SSAB investerat drygt sex miljarder kronor i att bygga en så kallad ljusbågsugn. Utöver det betalar bolaget omkring två miljarder kronor för att Vattenfall bygger en ny kraftledning för att förse stålverket med mer el. Både ugnen och kraftledningen är snart färdigbyggda, och produktionen var tänkt att börja vid årsskiftet. I början av maj meddelade SSAB att driftsättningen blivit försenad. Skälet: Naturskyddsföreningen, tillsammans med ornitologföreningen Birdlife, hade i ett sent skede överklagat den sista sträckan av kraftledningen. Genom den så kallade Århuskonventionen har miljöorganisationer nämligen talerätt i tillståndsärenden. Enligt föreningarna finns det risk för att tjädrar kan flyga in i de hängande kablarna. Det vill säga en hönsfågel som finns i hundratusental över hela Sverige. Och vars bestånd har vuxit stadigt under 2000-talet. En vanlig syn i Sverige. Foto: Mats Janson/Alamy För Naturskyddsföreningen vägde några exemplar av en icke-hotad fågelart tyngre än de brådskande utsläppsminskningar man beskriver som nödvändiga för planetens överlevnad. Överklagandet är ett av många exempel på att miljörörelsen ofta inte förmår, och kanske inte ens vill, hantera målkonflikter. Å ena sidan vill Naturskyddsföreningen ha ett helt fossilfritt energisystem. Å andra sidan motarbetar den kärnkraft, försvårar för vattenkraften och överklagar ofta vindkraftsetableringar. Föreningen ställer krav på att svenska företag skyndsamt ska förändra sin verksamhet – men säger nej till snabbare tillståndsprocesser. I förra veckan kom dock beskedet att Naturskyddsföreningen och Birdlife drar tillbaka sitt överklagande. Detta efter att den förstnämnda föreningens tidigare generalsekreterare Svante Axelsson gripit in. Han är nu nationell samordnare för det statliga klimatprojektet Fossilfritt Sverige. Genom en överenskommelse med statliga Sveaskog om att skydda en annan bit skog, fick han föreningarna att gå med på kraftledningen. Ett pragmatiskt sätt att dyrka upp en låst situation och slippa förseningar, kan tyckas. Men det som hänt är alltså att staten, via Fossilfritt Sverige, Sveaskog och Vattenfall, har böjt sig för miljöorganisationernas utpressning. I stället för att låta intresseavvägningarna avgöras rättssäkert och transparent i domstol, som det är tänkt, har man köpslagit i hemliga telefonförhandlingar. Överenskommelsen kanske löser SSAB:s akuta problem. Men den skapar i stället nya, och större. Överenskommelsen kanske löser SSAB:s akuta problem. Men den skapar i stället nya, och större. Dels har staten nu legitimerat föreningarnas absurda krav och oförmåga att prioritera. Dels har den skapat en praxis att företag förväntas betala för att slippa bli miljörörelsens gisslan. Grundproblemet i SSAB:s fall är att Naturskyddsföreningen och andra radikaliserade miljöorganisationer har getts rätt att lägga sig i mer eller mindre vilka tillståndsprocesser som helst. Den saken behöver staten skyndsamt göra något åt, i stället för att abdikera för särintressen. Läs ävenNaturskyddsföreningen är ett klimathot