En utskrift från Dagens Nyheter, 2026-06-09 16:56Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/familj/vandringstjejen-friluftsliv-ar-inte-alls-krangligt/FAMILJVandringstjejen: ”Friluftsliv är inte alls krångligt”Publicerad 16:54Från vindpinade fjälltoppar till snåriga skogsstigar – vandraren Helena Rosquist har prövat många vägar i naturen. Nu inspirerar hon andra kvinnor att våga sig ut.Få ut mer av DN som inloggadDu vet väl att du kan skapa ett gratiskonto på DN? Som inloggad kan du ta del av flera smarta funktioner.Följ dina intressenNyhetsbrevHennes längtan ut – förmodligen har den spår från barndomen. Fisketurer och hyrd stuga i fjällen var självklara helgaktiviteter då, men tältade gjorde familjen däremot sällan – ”det var för omständligt med mammas diabetes”, funderar Helena Rosquist.När hon själv blev mamma, först till två barn och senare två till i en ny relation, dök naturen upp som en oväntad lösning på vardagspusslet.– Tänk tidigt 2000-tal, sex personer i familjen och begränsad ekonomi. För oss var utlandsresor inte på agendan. Men att packa matsäck och gå ut i skogen, det var alltid möjligt.Gör: Vd-assistent till vardags, övrig tid läggs på friluftsliv och att uppmuntra andra till att ge sig ut i naturen.Ålder: 56 år.Bor: Sollentuna.Familj: Sambo Fredrik, dottern Amanda, sonen Rasmus och bonusar. Samt taxen Puma och springerspanieln Bruno.Följ: @vandringstjejenBarnen lärde sig snabbt att slå upp tält, laga mat över öppen eld och hitta i skogen.– Vi var ute nästan varje helg.Men så kom hösten 2012, som satte hela tillvaron på paus. När Helena var ute och körde moped blev hon påkörd av en bil – både korsband och inre ledband slets av. Men det hindrade inte Helena.– Rehabiliteringen gick som tur var fint, men längtan ut pockade. Vad fasiken skulle jag göra? Jag kunde köra bil, jag kunde slå upp ett tält. Vissa vindskydd och tältplatser låg bara ett par hundra meter från parkeringen, så de kunde jag ju ta mig till med kryckor …Snabbt tog tanken steget från idéstadiet till ett koncept om en ”utenatt” i månaden.– Jag började blogga om det och startade en Facebookgrupp för tjejer. I dag är vi över 17 000 med­lemmar.Varför just tjejer?– Många frågar: ”Hur gör man? Är det farligt”, men kanske främst: ”Var är alla andra tjejer?” Jag minns själv när jag som ensam tjej besteg Kebnekaise och undrade var alla andra var som höll på med friluftsliv.Att gruppen blivit som en samlingsplats där flera tjejgäng hittat varandra är en lyckosam bieffekt. Men syftet väger tyngst: att sprida kunskap.1 000 mil under sulorna, i sexton länder. Inte minst genom highpointing – att samla på toppar – där såväl svindlande höjder i Chamonix som de svenska landskapens 25 toppar har hunnit prickas av.– Avståndet är inte målet, utan att upptäcka naturen. För ja, man mår alltid bäst ute. Och friluftsliv är faktiskt inte alls krångligt. När jag började vandra så fanns inget uppdaterat, så jag fick bege mig till bibblan och hämta kartor.Det är en av anledningarna till allt hon i dag har dokumenterat och förmedlat digitalt. Inte minst familje­äventyr, som när de vandrade längs smala stigar på 3 000 meters höjd i Alperna …– För tonåringarna var höjderna inga problem. Men när jag såg dem springa omkring blev jag lite rädd.… och den tre mil långa slingan i Dalafjällen: Grövelsjön till Hävlingstugorna och tillbaka.– Jag och min då 6-åriga dotter sov ute i två nätter. Hon bar lite packning i början, men sedan blev det bara snuttefilten.Men cliffhangern: Kebnekaise – hur var det?– Svårare än jag trodde. Det var en av mina första långvandringar och jag var inte alls mentalt förberedd. Varken på att det skulle ta 14 timmar upp och ner från fjällstationen eller att vandringen skulle börja först på dag två – man skulle ju ta sig till fjällstationen också. Och stupet rakt ner …Nu har livet gått vidare, barnen är utflugna. Helena har blivit mer bekväm.– Särskilt lat blir jag med sambon, då kör vi husvagn och gör dagsturer. Men är jag själv med taxen tältar vi gärna.Hur är det att tälta med en hund?– Förvånande enkelt faktiskt! Den sover med mig i sovsäcken.Podd, böcker, musik då? Kanske en joggingtur? Big no-nos, enligt Helena Rosquist.– Närvaron i naturen. Filosofera. Sedan är den tillbaka, ron som kroppen behöver.Fem snabba frågorNär du slappar?”Tittar i kartböcker efter vilka vandringsleder jag kan tänka mig nästa gång. Just nu lockar Upplandsleden – börja från Barkarby utanför Stockholm till Älvkarleby. Det var så längesedan jag gick den, så det blir nästan som att upptäcka allt på nytt igen.”Bästa vandrarminnet?”Min och pappas första långvandring när jag var runt tolv. Vi var ute ett par dagar och mitt under vandringen sjönk min stövel ner i myren. Då kommer jag ihåg hur han heroiskt offrade sin egen sko för att rädda min.”Djur på tur?”Gud ja! Renarna i fjällen är gärna jättenära. Ett par gånger har jag fått upp pulsen rejält; när jag mött älg på vandringsled – vi båda stod bara kvar och stirrade. Sedan vek den av. Ännu mer puls är det vid möte med vildsvin, särskilt aggressiva blir de när man är nära kulting och sugga.”Tips för nybörjare?”Börja enkelt. Det räcker med ett par skor som du tycker är sköna att gå i. Känn efter och gå inte för långt. På två timmar hinner man ungefär tre kilometer, beroende på person och miljö såklart. Följ en väl uppmärkt vandringsled.”Färdkost?”Jag gillar havregrynsgröt i mattermos och att hälla på några bär. Till fika gärna kaffe och bulle. Kanske vetelängd, kladdkaka.”Här är Helenas favoritleder:Bergslagsleden. Kuperat underlag, där man tydligt ser hur inlandsisen förändrat naturen. Finast är att gå genom nationalparken.Sörmlandsleden. Denna är bitvis kuperad. Dalgången vid Marvikarna och Åkers Styckebruk är makalös.Skåneleden. Oj oj oj, där finns en jättefin led i Stenshuvuds nationalpark. Simrishamn utmed kusten gillar jag också.Östgötaleden. Där är både kuperat och högt, med magnifik utsikt över slätterna.Roslagsleden. Både lättast att ta sig till och från kommunalt, plus att ingen etapp är kuperad. Särskilt sista etappen, längs strandkanten vid Ålands hav, är drömlik.Läs fler DN möter och DN gratulerar!