Eli Sharabi väger 44 kilo när han tvingas upp på en scen i Gaza, flankerad av maskerade och beväpnade Hamas-terrorister. Han bär bruna mjukiskläder som hänger på hans tunna kropp, kinderna är insjunkna.– Hur känns det? frågar en av de maskerade Hamasmännen på hebreiska.Eli Sharabis blick är stadig när han talar i en mikrofon till folksamlingen på plats för att bevittna Hamas makabra ceremoni.– Jag är väldigt, väldigt glad i dag över att få återvända till min familj och mina vänner, till min fru och mina döttrar.Han har bara några dagar tidigare fått veta att hans bror Yossi är död.Men i 491 dagar har Eli Sharabi hållit fast vid hoppet om att en dag få återförenas med sin familj. Först när han överlämnas till israeliska soldater som för honom till hans mamma och syster förstår han det ofattbara.Hans fru Lianne och hans döttrar Noyia och Yahel mördades i familjens hus i Be'eri, strax efter att Eli själv hade släpats ut därifrån och tagits till Gaza.Solen lyser in genom de skira, vita gardinerna i rummet där vi sitter på Sveavägen i centrala Stockholm. På bordet mellan oss ligger Eli Sharabis bok, den första vittnesskildringen från en av dem som togs gisslan av Hamas den 7 oktober 2023. Den har precis släppts på svenska efter att ha blivit en bästsäljande bok i både Israel och USA.Berättelsen börjar på morgonen när terrorattacken inleds och slutar när Eli Sharabi är hemma igen. Det är en detaljrik och många gånger fruktansvärd historia. Sharabi håller koll på tiden, han betraktar sina kidnappare, lyssnar på deras samtal och avgör i ungefär vilket väderstreck de befinner sig genom att notera åt vilket håll kidnapparna vänder sig mot Mecka i bön.”Dagarna släpar sig fram och lägger sig på hög. Det blir totalstopp i avloppet i toaletten. Det svämmar över. Stanken är outhärdlig och blir allt värre för varje dag som går. Jag vet inte hur jag ska beskriva det. Går det ens att förklara hur det känns att vara instängd i en så kvävande stank?”– Jag minns fortfarande allting. Varje datum, varje timme, allting. Det är saker jag aldrig kommer att glömma. När vi flyttades mellan olika tunnlar räknade jag stegen för jag visste att det kunde vara viktigt. Jag räknade varje dag och varje timme. Vakterna gillade inte att jag alltid visste vilken dag det var, säger Eli Sharabi.Fakta.Eli Sharabi● Ålder: 54.● Bor: Lägenhet i centrala Israel.● Gör: Föreläser om sina erfarenheter som gisslan i Gaza. Annars investerare och tidigare vd.● Aktuell: Med boken ”Gisslan” som ges ut på svenska av Max Ströms förlag.Han har varit fri i ett och ett halvt år nu. Kroppen har återhämtat sig, de fysiska besvären var aldrig så allvarliga, hävdar han. Värre tycker många att det borde vara psykiskt, efter att ha genomlidit ett sådant trauma.Men Eli Sharabi slår ifrån sig.– Jag älskar livet. Jag har en otrolig familj, bröder och systrar och min mamma som slogs för mig, satte sina liv på paus och kämpade i nästan 500 dagar. Jag har fantastiska vänner som gjort detsamma och som dessutom har stöttat min familj. Tycker du verkligen att jag har privilegiet att ligga i min säng och gråta hela dagarna?En del hade gjort det ändå.– Inte jag. Det är inte sådan jag är. Jag tycker det bästa sättet jag kan hedra minnet av Lianne, Noyia, Yahel och min bror Yossi är att hålla mig sysselsatt och försöka inspirera fler till att göra bra saker i stället för att ligga och gråta.Många av de över 250 människor som togs gisslan av Hamas har efteråt berättat om misshandel, tortyr och vidriga omständigheter. Eli Sharabi skriver i sin bok om hur en av fångvaktarna vid ett tillfälle får ett utbrott, springer in i rummet där Eli ligger och sparkar honom med vansinnig kraft under flera minuter. Eli Sharabi har bojade fötter och kan inte göra motstånd, han känner hur flera revben knäcks. Smärtan stannar i kroppen i flera veckor.Men värst var ändå bristen på mat. Under de första veckorna, när Eli Sharabi och en thailändsk gästarbetare hölls i ett bostadshus i Gaza fick de två mål om dagen, ofta god mat. I tunnlarna blev det ständigt värre. Från sommaren 2024 handlade det ofta om endast ett och ett halvt mögligt pitabröd per person och dag.”I juli kallar vakterna på oss. De meddelar att Israels säkerhetsminister Itamar Ben-Gvir har sagt att palestinska fångar bara ska få ett mål mat per dag, och därför ska vi hädanefter också bara få mat en gång om dagen. De senaste månaderna har vakterna även gett oss te, ibland hett och ibland inte, men det är det också slut med nu.”– Efter det började de även att förnedra och slå oss oftare, säger Eli Sharabi.Vad tänker du om det i dag?– Om Ben-Gvir? Jag ska hjälpa dig med din fråga. Jag tycker att hela regeringen är ansvarig för vad som hände den 7 oktober och för hur de hanterade situationen fram till att varje gisslan hade förts hem. Det behöver utredas.Sharabi liknar den israeliska regeringen vid en vd för ett företag, som alltid bär det yttersta ansvaret för det som sker i verksamheten.– Regeringen kan inte friskriva sig från detta ansvar, särskilt inte när det handlar om människoliv och den värsta massakern i landets historia. Sedan ligger skulden för massakern och allting som hände mig på Hamas, men det som borde ha hänt därefter är regeringens ansvar.Det första Eli Sharabi åt när han efter 491 dagar fick välja fritt vad han skulle äta var ett kokt ägg.– Det hade jag saknat. Ägg är en väldigt viktig beståndsdel av den israeliska kosten.Fortfarande njuter han av att kunna öppna kylskåpet när han vill. Av att ha en egen dusch och av att gå på toaletten utan att först behöva be om tillstånd.Eli Sharabi och hans familj bodde på kibbutzen Be'eri, en av de hårdast drabbade av terrorattacken. Han vill aldrig bo där igen. Det livet är över, nu vill han bo i centrala Israel, långt från Gaza.Hur har det som hände påverkat din syn på Gaza?– Jag uppfostrades inte till att hata. Jag hatar inte människor för att de bor i Gaza, för att de är palestinier eller för att de är muslimer. Jag hoppas att alla människor som inte ägnar sig åt terror mot israeler har ett underbart liv. Jag hoppas att Gazaborna kommer att få leva i fred i framtiden.Inför intervjun med Eli Sharabi har jag informerats om att han inte vill porträtteras som en politiker eller någon som uttalar sig officiellt om Israel. Han pekar på sin blå kavaj och skrattar när jag frågar honom om det.– Ser jag ut som en politiker?Lite.– Alla vill ha in mig i politiken. Jag är helt ointresserad.En av dina bröder ger sig in i valrörelsen nu?– Han är galen nog att göra det, ja. Det har aldrig varit något för mig. Jag vill njuta av mitt liv.När han för första gången besökte gravplatsen för sin fru och sina tonårsdöttrar utfärdade han ett löfte till dem. Han lovade att han skulle göra dem stolta.– Efter att boken har släppts i 20 länder har jag varit på resande fot nästan hela tiden. Jag har träffat tusentals människor och berättat om det som hände. Det är min terapi, mitt sätt att fortsätta leva livet som jag älskar. Jag tror att de skulle vara stolta.Fakta.Fredsavtalet i GazaAvtalet om vapenvila trädde i kraft i oktober 2025 och bygger på Trumps 20-punktsplan för fred. Den går ut på att Gaza ska bli en ”avradikaliserad, terrorfri zon” och återuppbyggas ”för det palestinska folkets välstånd”.Gaza ska styras av en ”teknokratisk och opolitisk” övergångsregering, bestående av ”kvalificerade palestinier” och internationella experter.En internationell grupp, kallad Fredsstyrelsen, ska övervaka regeringens arbete. Fredsstyrelsen leds av Donald Trump själv. Än så länge har Fredsstyrelsen inte lyckats komma igång med något arbete.Sedan avtalet om vapenvila slöts har minst 880 palestinier i Gaza dödats, enligt den Hamasstyrda hälsomyndigheten.