RecensionNy poesiMan gråterYlva Gripfelt (född 1985) är poet och debuterade med diktsamlingen ”Det gudomliga tillståndet”, som nominerades till Borås Tidnings debutantpris. Foto: David MöllerSvenskalärare, förfasas: i sin nya diktsamling byter Ylva Gripfelt ut ”jag” mot ”man”. Det resulterar i en ovanligt rå och mångbottnad dikt, tycker Therese Eriksson.Den som bara känner till titeln på Ylva Gripfelts andra diktsamling, ”Man gråter”, skulle kunna tro att det är en smart benämning på en bok om manliga tårar. I stället domineras boksidorna av begäret och kärleken till en namnlös kvinna, samt av den bottenlösa sorgen över att denna relation inte kan bestå – och därmed absolut en del tårar, om än inte fallna ur mäns ögon.Av svenskans pronomen är ”man” ett av de mer omdebatterade, om än inte på samma sätt som ”hen”, och inte bara av dem som av dialektala eller ideologiska skäl vill ersätta det med ”en”. De flesta språkpoliser och språkvårdare är någorlunda överens om att ”man” i stor utsträckning kan och bör undvikas, eftersom det luriga lilla ordet lätt kan sudda ut såväl individualitet som ansvar. ”Man borde kanske putsa fönstren” är alltför ofta en önskan om att någon annan, kanske den ökände ”någon”, ska ta itu med saken; ”man känner/kan/vet ju”, och så vidare, är ofta ett ”jag” i universell förklädnad.