I dag, den 6 juni, är det Sveriges nationaldag. Foto: Fredrik Sandberg/TTI dag, på Sveriges nationaldag, finns det ett ord vi måste göra upp med. Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna. Det finns ett ord jag vill göra upp med: invandrare. Det beskriver en handling, inte något man är. Ändå används det som en permanent identitets­stämpel – som dessutom går i arv. ”Andra generationens invandrare” kallas barn som är födda här. Som drömmer på svenska. Jag kom hit som fyraåring men jag är första generationens svensk – vilket också är titeln på min nya bok om svenskhet, identitet och tillhörighet. Att vara svensk handlar om vad man gör med den tillhörigheten. Skriver man under på grundläggande värden som jämställdhet, yttrandefrihet och medborgerliga plikter och ser sig själv som svensk – då är man svensk. Språk formar verklighet. Om vi kallar människor för invandrare tillräckligt länge så kommer det bli deras främsta identitet. Det främjar inte ett samhälle som bygger på medborgerlig nationalism. Att vara svensk handlar inte om att glömma var man kommer ifrån. Forskning visar att integration, att vara del av det nya samhället samtidigt som man behåller sin gamla kultur – är det mest framgångsrika sättet att etablera sig. Ändå är det inte den vägen svensk politik tar. Sverigedemokraterna kräver assimilering, jobbar aktivt för ”återvandring” och Tidöpartierna har gjort det allt svårare för dem utan medborgarskap att få stanna. En åtta­årig flicka från El Salvador, som bott här hela sitt liv, utvisades tidigare i år från Sverige. Stavhopparen Armand Duplantis valde att lämna Sverige för Monaco tidigare i vår. Han hann bo här i sex år – två år mindre än flickan från El Salvador. Ändå är han alltid välkommen tillbaka, medan hon och hennes föräldrar utvisas. Skillnaden är inte integration. Det är inte heller brott. Det är blod. Är det detta som Sverigedemokraterna kallar ”öppen svenskhet”? Hög invandring utan en långsiktig plan för integration har skapat verkliga utmaningar – men ansvaret bär politikerna, inte människorna som kom. Och svaret kan inte bara vara stängda dörrar. Det behövs anonyma ansökningar som minskar diskriminering, en bostads­politik som motverkar segregation och en skola som ger samma chanser oavsett postnummer. Dessa förslag är inte naiva drömmar eller vackra teorier – de är genomförbara åtgärder som redan används i andra länder. När Göteborgs kommun testade avidentifierade ansökningar visade IFAU:s utvärdering (2007) att chansen att kallas till intervju ökade med hela 40 procent för både kvinnor och personer med utomeuropeisk bakgrund. Sveriges goda rykte internationellt – välfärds­staten, jämställdheten, press­friheten – bygger inte på var medborgarna råkar vara födda. Det är värderingsbaserat. Det går inte i arv – det väljs. Jag är svensk med annat påbrå; precis som många andra svenskar vars familjer hunnit vara här i flera generationer. Jag bjuder på irakisk chai till sju sorters kakor, jag kommer i tid men stannar alldeles för länge och jag äter hellre dolma än bark. Grattis Sverige på din dag. Du förtjänar att firas av alla som bär dig i hjärtat.