Marjane Satrapi (1969–2026) var en iransk-fransk författare, regissör och serietecknare. Foto: Alessandra Tarantino/AP, GalagoI går kom nyheten att serieskaparen Marjane Satrapi gått bort. Fredrik Strömberg minns ett konstnärskap som inte stannade vid ”Persepolis”. Publicerad 14:30 Den fransk-iranska konstnären, serieskaparen och filmregissören Marjane Satrapi har gått ur tiden, endast 56 år gammal. I det officiella meddelandet från familjen anges att hon dog av sorg över att hennes svenske make Mattias Ripa gick bort för drygt ett år sedan. Satrapi slog igenom år 2000 med första delen av vad som skulle bli hennes storverk, serieromanen ”Persepolis”. I boken berättade hon om sin uppväxt under den iranska revolutionen mot slutet av 1970-talet och hur hennes progressiva föräldrar insåg att de behövde skicka iväg sin egensinniga dotter till Europa, bort från det repressiva, patriarkala styret. I de påföljande tre volymerna fick vi följa hur hon som barn och sedan tonåring gick vilse i livet som ensam och bitvis övergiven i en ny och främmande världsdel och hur hon till slut återvände till familjens sköte för att ta konst­examen i Teheran. Hela berättelsen avslutas med att hon beger sig till Europa igen, men denna gång på eget bevåg och som vuxen. Allt detta berättas med en drabbande kombination av distans i de stiliserade, avskalade, svartvita bilderna och en innerlighet, en hudlöshet i de självbiografiska berättelserna. ”Persepolis” tillhör mästerverken inom serie­konsten och har skapat skola, inte enbart i den franska serie­kulturen. Sorgligt och samtidigt vackert, som så mycket av Satrapis konst. Satrapi skulle fortsätta göra serieböcker, som ”Broderier” – små historier om relationer och sex berättade på tebjudningar med en grupp frispråkiga kvinnliga släktingar, eller ”Kyckling med plommon” – om en släkting till Satrapi, en musiker som på 1950-talet efter det att hans fru slagit sönder hans mest älskade instrument, beslutade sig för att sätta sig ner och sakta dö. Men Satrapi gick vidare och skulle komma att förändra även filmbranschen. Hon regisserade en tecknad, kritikerrosad version av ”Persepolis”, där hon kom att återuppväcka handgjord, tvådimensionell animation i Frankrike eftersom hon ville att filmen skulle vara lika innerlig och äkta som hennes seriebok. Filmen blev bland annat nominerad till en Oscar för bästa animerade långfilm, med Satrapi som den första kvinnliga regissören med en film i denna kategori. Satrapi fortsatte som regissör och gjorde bland annat en animerad långfilm av serieboken ”Kyckling med plommon”, men även ”Radioactive” – en biografisk spelfilm om forskaren Marie Curie. På svenska har såväl en samlad utgåva av ”Persepolis” som ”Broderier” och ”Kyckling med plommon” utkommit. Helt nyligen utkom dessutom ”Kvinna, liv, frihet”, en serieantologi som Satrapi satte samman som ett svar på den omtalade dödsmisshandeln av studenten Mahsa Amini av den iranska moralpolisen. Alla är väl värda att läsa om du inte gjort det, eller att läsa om. Jag träffade Satrapi ett par gånger på olika internationella serie­festivaler, men kände henne egentligen inte. Hon hade alltid en stark sfär av personlig integritet runt sig. Trots det känns det som om en nära vän har gått bort eftersom hennes berättelser är så öppenhjärtiga, personliga och drabbande. Går man in på Satrapis Instagramkonto ser man att hon har publicerat orden ”For”, ”I”, ”lost”, ”the”, ”love”, ”of”, ”my” ”life”, med ett ord per bildinlägg, samt ett foto på maken Mattias Ripa. Sorgligt och samtidigt vackert, som så mycket av Satrapis konst.