Bingo Rimér har skrivit en krönika där han räknar upp namn på dödade barn och tonåringar och sedan frågar han var Martin Lorentzons pengar är. Det är ett retoriskt grepp som är svårt att opponera sig mot utan att framstå som hjärtlös. Det är förmodligen själva poängen. Men jag tänker ändå opponera mig. Inte mot offren – de förtjänar för övrigt bättre än att användas som inkasseringsuppdrag i en krönika – utan mot en del annat i Rimérs resonemang.
Låt oss börja med själva premissen, eftersom hela krönikan står och faller med den: att gängvåldet är en pågående eskalerande kris som kräver en akut privatfinansierad nödinsats.
Det stämde 2022. Det stämmer inte 2026.
Siffrorna är offentliga. Jag tar dem från en SVT-artikel som publicerades så sent som i december förra året samt SVT:s respektive Kvartals interaktiva grafik över skjutningar i Sverige som är uppdaterade fram till och med april 2026 respektive 20 maj 2026. Under 2022 inträffade 390 skjutningar i Sverige med 62 dödsoffer. Det var det värsta året. I december 2025 hade siffrorna fallit till 143 skjutningar och 43 dödsoffer. I Stockholms län – där flera av Rimérs namngivna offer mördades – har dödsskjutningarna mer än halverats. Från 27 år 2022 till 11 år 2025. Polisens biträdande regionpolischef Tobias Bergkvist säger rakt ut i intervjun: "Vi har lagfört flera och gripit många av anstiftarna utomlands och det påverkar siffrorna." Bredäng, Skärholmen och Sätra – exakt de söderförorter som Rimér lyfter fram som krigszoner – har under 2025 haft fem skjutningar totalt, varav två med personskada. Under 2027 har enligt SVT:s interaktiva grafik hittills sju dödsskjutningar inträffat och enligt Kvartal som är uppdaterad inklusive maj, åtta dödsskjutningar inträffat när detta skrivs den 20 maj. Det är inte perfekt, givetvis, det är rimligt att ha en nollvision, men förbättringen är markant.
