En utskrift från Dagens Nyheter, 2026-05-19 20:00Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/debatt/mina-tva-soner-dog-av-overdoser-med-fem-veckors-mellanrum/DN DEBATTPublicerad 20:00DN DEBATT.Jag vet hur det är att älska en missbrukare – och hur svårt det är att få hjälp. Mina söner var aldrig farliga för någon annan än sig själva, ändå präglades deras kontakter med samhället av rädsla. När svaret på ens rop kommer i form av straff håller man hellre tyst. Mina två pojkar lever inte längre, men andra barn har fortfarande chansen, skriver Mona Dahlgren, pensionär.Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.Få ut mer av DN som inloggadDu vet väl att du kan skapa ett gratiskonto på DN? Som inloggad kan du ta del av flera smarta funktioner.Följ dina intressenNyhetsbrevFör snart nio år sedan dog mina två söner av överdoser med fem veckors mellanrum. Under månaderna och åren innan försökte jag som mamma göra det man förväntas göra: jag ringde, mejlade och slog larm när oron blev outhärdlig. I mitt sista mejl till socialtjänsten skrev jag att jag var övertygad om att min son hade fått i sig droger och behövde stöd. Svaret kom först efter att han var död.Det här är inte en enskild tragedi. Det är ett exempel på hur ett system fungerar när beroende och psykisk ohälsa möts med kontroll och misstänksamhet snarare än med tidig och tillgänglig vård.Jag skrev långt innan Jesper och Anton dog. Efter deras död blev min blogg ett sätt att hålla fast vid det som annars riskerade att lösas upp i chock och sorg: datum, kontakter, ord som sagts – och det som inte sagts. Det blev ett slags löpande dokumentation av väntan, tystnad och ansvar som aldrig riktigt landade.När jag i efterhand läser det jag skrev slås jag av hur tydligt ett mönster framträder. Inte av enskilda misstag, utan av ett system där ansvaret är splittrat och där hjälpen ofta är villkorad. Ett system där föräldrar förväntas slå larm, men där larmen inte alltid tas emot i tid.Mina söner levde med psykisk ohälsa och beroende. De var inte farliga för andra, men ständigt i riskzonen för sig själva. Ändå präglades deras kontakter med samhället av rädsla. Rädsla för polis, för att bli registrerade och för konsekvenser som kunde följa dem långt bortom själva beroendet. För mig som förälder innebar det att varje försök att få hjälp också riskerade att slå tillbaka mot dem jag försökte skydda.Ibland var oron värre medan de levde än efteråt. Det låter paradoxalt, men den ständiga beredskapen – väntan på nästa samtal, nästa besked – åt upp allt. I ett sådant läge är det avgörande att vård går att nå utan rädsla. När tröskeln blir för hög, när varje erkännande kan leda till sanktioner, blir tystnad en strategi. Och tystnad är livsfarlig vid beroende.Den svenska narkotikapolitiken bygger på idén att kriminalisering ska vara förebyggande. Men i praktiken blir den ofta exkluderande. I teorin ska straff avskräcka. I verkligheten lär de människor att dölja. För mina söner innebar det att hjälp ofta kom sent, fragmenterat eller inte alls. Mina söner är döda. Det går inte att ändra. Men andra lever fortfarande i samma system som de gjorde.Samtidigt är gränsen mellan ”knark” och ”medicin” inte så självklar som den offentliga debatten ofta utgår ifrån. Inom vården skrivs narkotikaklassade läkemedel ut till barn och unga under kontrollerade former. Skillnaden ligger inte i substansen, utan i sammanhanget. Ändå möts människor som använder illegala substanser främst av straffrättsliga åtgärder, även när det uppenbart handlar om ohälsa.Internationellt finns i dag en bred samsyn om att beroende är ett sjukdomstillstånd, inte ett moraliskt misslyckande. Världshälsoorganisationen beskriver beroende som ett kroniskt tillstånd som kräver kontinuitet och långsiktigt stöd. FN:s människorättsorgan har varnat för att kriminalisering av personer som använder narkotika ökar stigma och försvårar vårdsökande.Det syns också i utfallet. Sverige har under lång tid haft en hög narkotikarelaterad dödlighet jämfört med resten av Europa. Samtidigt varierar tillgången till beroendevård kraftigt mellan regionerna i landet. För familjer som vår var det ofta oklart vart vi skulle vända oss, vem som hade ansvar och när något faktiskt skulle hända.Det finns andra sätt. Portugal avkriminaliserade eget bruk redan 2001 och kombinerade reformen med satsningar på vård, socialt stöd och skademinimering. Deras erfarenhet visar att fler vågar söka hjälp och att stigma minskar, utan någon generell ökning av bruket. Den avgörande skillnaden är att människor i kris inte behandlas som brottslingar.Jag minns mitt allra sista larm. Hur jag mejlade socialtjänsten som inte svarade. Hur jag den natten ringde stödboendet som bad mig ringa dagtid i stället. Jag blev avvisad medan Jesper var döende, utan att jag kunde vara där. Dagen efter fick jag till slut svar, men det var för sent.Fem veckor senare kom beskedet att också min andra son, Anton, var död. Två söner förlorade med några veckors mellanrum, trots kända behov och upprepade larm.Åren efter deras död har präglats av sorg, men också av insikten om att det som hände inte var oförutsägbart.Jag förespråkar inte droger. Jag förespråkar ett samhälle där människor med beroende och psykisk ohälsa möts av vård innan det är för sent. Där föräldrar som slår larm får svar medan det fortfarande finns tid att agera. Där barn som lever fortfarande har chanser.Mina söner är döda. Det går inte att ändra. Men andra lever fortfarande i samma system som de gjorde. Jag har fått göra livsavgörande val. Liv eller död. Dåligt liv eller inget liv?Efter all min erfarenhet av att leva tillsammans med missbrukare som jag älskar har jag förändrats. Jag har fått göra livsavgörande val. Liv eller död.Dåligt liv eller inget liv?Jag har fått böja mig inför det enda liv jag har. Och försöker verkligen bemöta det med ödmjukhet och respekt.Mina texter har vuxit till ett sorgedokument, men också ett vittnesmål. Sverige behöver våga läsa sådana vittnesmål som politiska varningssignaler. Nolltoleransen skyddade inte mina barn. Den räddar inte liv.Läs fler artiklar från DN Debatt:Maria Moraes (MP), kommunalråd i Linköping: ”Jag har aldrig varit så ensam som under min egen LVU-förhandling”Annika Bevington, grundare av Förening för terrorns offer och anhöriga: ”De visste att min Chris var död, men lät mig vänta i 30 timmar”