En utskrift från Dagens Nyheter, 2026-05-18 20:35Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/debatt/oljekrisen-star-runt-hornet-anda-underskattar-vi-hotet/DN DEBATTDN Debatt. ”Oljekrisen står runt hörnet – ändå underskattar vi hotet”Publicerad 20:00DN DEBATT.Olja är som blod i den globala ekonomins ådror. Den rör sig via rörledningar och raffinaderier, in i lagringstankar och fartyg. Liksom en mänsklig kropp kräver systemet en viss driftsnivå av vätska för att fungera. Och patienten håller på att förblöda – även om konflikten löses i morgon är skadan redan skedd, skriver Gabe Eckhouse, forskare vid Handelshögskolan.Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.Få ut mer av DN som inloggadDu vet väl att du kan skapa ett gratiskonto på DN? Som inloggad kan du ta del av flera smarta funktioner.Följ dina intressenNyhetsbrevFöreställ dig skyskrapan Empire State Building i New York, fyllt från topp till botten med råolja. Världsekonomin sväljer 16 sådana varje dygn – över 100 miljoner fat om dagen. Hormuzsundet, som varit stängt sedan den 28 februari, har slagit ut 2 av dessa 16.Hundratals miljoner människor i Asien lever redan med bränsleransonering – fyradagarsveckor, varannandagskörning, köpgränser station för station. Fattigare importländer som Filippinerna, Indonesien, Bangladesh, Sri Lanka har drabbats hårdast. Även rikare länder känner av det: oljepriserna har nästan fördubblats, tillgången på flygbränsle stramas åt med allvarliga konsekvenser för sommarens resande, och Internationella valutafonden IMF har sänkt sin tillväxtprognos.Och ändå känns det inte, åtminstone inte ännu, som en katastrof. Internationella energiorganet IEA har sagt att vi står inför ”det största hotet mot energisäkerhet någonsin”. Stämmer verkligen det?Omvärlden har delvis kompenserat för krisen genom alternativa rutter ut ur Mellanöstern och något ökad oljeproduktion på annat håll. Men det som främst håller ihop systemet är att vi tömmer en livsviktig buffert – det som branschen kallar lager.Vi tar från de enklaste källorna först: olja som ligger i tankfartyg och flytande lagring. Därefter från kommersiella landlager vid lagringsknutpunkter och raffinaderitankar samt från strategiska petroleumreserver i OECD-länderna och i Kina. Tillsammans levererar detta motsvarande mer än en Empire State Building med olja om dagen.Men dessa lager töms snabbt. Risken är inte att vi får helt slut på olja, lika lite som en patient blir helt blodlös – risken är att vi sjunker under den nivå som krävs för att systemet ska cirkuleraVärldens olja är som blod i den globala ekonomins ådror. Den rör sig genom rörledningar, via raffinaderier, in i lagringstankar och oceangående fartyg. Liksom en mänsklig kropp kräver systemet en minsta driftsnivå av vätska bara för att fungera. Risken är inte att vi får helt slut på olja, lika lite som en patient blir helt blodlös – risken är att vi sjunker under den nivå som krävs för att systemet ska cirkulera.Rörledningar behöver tryck för att flytta produkten. Raffinaderier behöver ett jämnt flöde; under en viss nivå måste enheter dras ner eller stängas av helt.Det globala oljesystemet är i dag en patient som har fått ett djupt sår. Bandageringen har bromsat men inte stoppat blödningen. Kroppen tär på sina reserver för att hålla sig vid liv – men när reserverna sinar kommer ögonblicket då patienten på allvar börjar lida.När inträffar det ögonblicket? Forskningschefen på oljehandelsjätten Gunvor sade till Financial Times att ”juni är den tydliga brytpunkten”. JP Morgans råvaruteam förutser ”operativ stress” i början av juni och ett ”operativ golv” i september. Jeff Currie, tidigare chef för Goldman Sachs råvaruanalys, menar att de amerikanska lagren kan nå den punkten redan i juli: ”Vi lånar olja från framtiden för att upprätthålla efterfrågan.”Så varför har marknaderna inte prissatt detta?Olje- och gasvärlden debatterar frågan för fullt. Tidskriften Bloomberg har till och med publicerat en debattartikel med rubriken ”The oil futures market is lying to us” (svenska: Marknaden för oljeterminer ljuger för oss, reds anm).Ett skäl kan helt enkelt vara att marknaderna fortsätter att tro på USA:s president Donald Trump. Trots upprepade påståenden om att kriget är ”över” och, tidigare, att ”Hormuzsundet är helt öppen och redo för full trafik”, litar världen fortfarande på hans ord – och tror på att han ska få till ett avtal. Ju längre Teheran väntar, desto hårdare blir trycket på Trump-administrationenMen är det verkligen Trump som styr situationen?Ju längre Teheran väntar, desto hårdare blir trycket på Trump-administrationen, särskilt med mellanårsvalet runt hörnet. Iran är också hårt drabbat av blockaden. Men landets förmåga att hålla ut kan mycket väl räcka längre än tidtabellerna ovan.Förra helgen sade Israels Benjamin Netanyahu att Irankriget ”inte är över”. New York Times har sedan dess rapporterat att USA och Israel är inne i ”intensiva” förberedelser för en möjlig ny attack mot Iran.Frågan är om det skulle öppna sundet.Ett fullastat oljetankfartyg är i dag värt 300 till 400 miljoner dollar. På grund av riskbilden passerar dessa fartyg bara sundet om de får en glasklar garanti från båda sidor om att farleden är öppen och konflikten helt löst. Det krävs inte mycket – några beväpnade män på snabbgående båtar, en enda drönare – för att punktera den verkligheten.Men låt gå – anta för resonemangets skull att konflikten blir fullständigt löst. Iran överger sitt kärnvapenprogram, USA häver sanktionerna, och kanske, som grädde på moset, döps Hormuzsundet om till Trumpsundet. Vad händer sedan? Även i ett bästa scenario – sundet återöppnat, konflikten löst – måste vi räkna att det tar tid för systemet att återgå till det normalaOljetankfartyg är långsamma. Fullastade rör de sig i omkring 22 kilometer i timmen, ungefär i cykelfart. De flesta tankfartyg som vanligen trafikerar Persiska viken har redan lämnat området för att hämta olja från USA i stället. Även i ett bästa scenario – sundet återöppnat, konflikten löst – måste vi räkna att det tar tid för systemet att återgå till det normala.Troligen minst två till tre månader, medan fartygen läggs om.Vi har alltså en kris på halsen. En kris som nästan känns osannolik. Om konflikten löser sig snart kommer förstås det värsta av det som förutspås inte att inträffa. Men för varje dag dödläget fortsätter, för varje dag av otydlighet och förvirring, kommer vi närmare scenariot att sommaren 2026 blir ett av de historiska ögonblick som återigen skakar om denna oroliga, oroliga värld.Läs fler artiklar från DN Debatt.